Räven

"Den enda litteratur Jim kom i kontakt med under sin uppväxt var boken hans far brukade slå honom med. En dag började Jim läsa boken. När han slutligen läst ut boken bad han sin far köpa en större och tjockare bok. Och så fortsatte det, Jim läste och läste. Hans plan var att boken till slut skulle vara så tjock och tung att han kunde dö under dess vrede."

"Han köpte två flaskor. En för att minnas hur bra livet kunde ha blivit, en för att glömma hur dåligt det faktiskt var. Han hade tidigare den dagen vaknat naken i sin säng någon gång under eftermiddagen, utan att minnas något från föregående kväll. Efter att ha letat ett tag hade han till sist funnit sina kläder liggandes på badrumsgolvet. Det kalla upptappade vattnet i badkaret vittnade om hur han tagit ett bad nån gång innan han gått och lagt sig. Detta förföll sig också rimligt då han tyckte mycket om att bada. När han var på väg hem igen med sin påse sade han sig själv att han nog borde sluta med att äta piller som gjorde att han inte kunde minnas. Å andra sidan tänkte han att det ofta hände saker han inte ville minnas dagen efter och att han därför kanske borde trappa upp sitt missbruk en aning. Båda tankarna verkade rimliga och han bestämde sig därför för att lägga ner den typen av tankeverksamhet, åtminstånde för stunden. Han beslutade istället för att köpa med lite mat hem, han mådde, vad somliga skulle kalla för, lite dåligt och visste instinktivt hur mat brukade råda bot på detta. Han visste inte riktigt varför, men han kunde känna att detta var ett bra beslut. Kanske för att kassörskan lett mot honom när han skulle betala, tillsynes helt utan baktanke eller motiv. Detta hände honom sällan. Han bodde ett stenkast från butiken och det var aldrig svårt för honom att hitta hem därifrån. Det var dock för honom en process att värma maten hemma. Han hade bara kvar en hel propp och den behövdes för lyset i lägenheten. Så varje gång han skulle behöva ha något varmt, eller kallt för den delen, fick han skruva ur proppen för att sedan skruva i den i ett annat skåp som hörde köket till . Att kunna värma piroger i en ugn kan ju kanske anses vara av en aning trivial karaktär, men att kunna göra det i mörker tyckte han var en stor konst som förmodligen endast han i hela världen kunde råda på. Han gillade tanken vid detta nu när han ännu en gång klarat av uppgiften med bravur. Pirogen var av precis rätt temperatur och konsistens. Det hade varit en bra dag. Han drack bara en flaska den kvällen."

"Jag är en idiot! Jag har betalat 800 kr för 3x20 minuters prygel och förnedring! Och jag tycker inte heller speciellt mycket om något av det. Man nu ligger skridskorna på hyllan. Hyllan har jag lagt i en trälåda som vilar i jorden under grunden till ett slott jag byggt av falska förhoppningar, avundsjuka och förtvivlan, samt den lilla stolthet jag ännu hade kvar i min nu brutna kropp. Jag har konkat stenar i timmar. Nu är jag äntligen färdig. Jag är fri. Men det är ett ledsamt slott jag byggt, enfaldigt och litet, och konstruerat på en ostadig grund. Ha! Gud hade skrattat åt mitt lidande! Det är ynkligt och helt utan betydelse. Jag har inte gjutit hopp i någon, inte till någon givit min förlåtelse och jag hyser inget rum åt andra människors skuld."

"Man väntar. Man väntar snällt. Han är hos Benke nu, en mil härifrån. Benke som tillbringade åtta timmar om dagen i tre månader ute i skogen för att försöka hitta en skatt han i paranojan grävt ner. Benke är en pratare. Han kan prata i timmar och timmar, om ingenting och allt. Ingen vill höra, alla lyssnar. Han ska plocka upp paketet hos Benke, åka vidare till Hasse som bor fem minuter därifrån och sen hit. Det tar 12 minuter att köra milen mellan oss och Benke. Lägger man på stoppet hos Hasse blir det 20 minuter. Att plocka upp ett paket tar ungefär 4 minuter, om man är trevlig. 24 minuter. Vi har väntat i fyra och en halv timme. Vi har gjort det förut och vi kommer att göra det igen."

"När Hassan går där på vägen kommer han att tänka på den där gången då han räddat livet på Florence. Han brukar komma att tänka på saker när han måste gå hem mitt i natten för att bensinen tagit slut i bilen. Man kan tycka att Hassan borde lärt sig att hålla koll på decilitrarna i tanken efter så många gånger. Eller att han åtminstone borde ha haft en fungerande telefon med sig. Hassan funkar inte så. Dessutom har han inga pengar att hålla sig med varken telefon eller tillräckligt med bensin. Det är en klar vinternatt. Hassan är inte klädd för långa vinternattpromenader. Han är kall men fryser inte. Han hade ringt Florence den där dagen. Hon hade först inte svarat alls, Hassan kände ångesten komma krypande. Inte alls för att han var orolig över att hennes sänglampa skulle ha ramlat ner i sängen medans hon sov en av sina djupa dagssömnar, och fått täcket att börja brinna för att sedan övertända rummet och grilla Florence sovandes som en Bambikotlett. Nä, Hassan kände på sig att Florence som vanligt låg och sov under läkemedlen och dimman och att hon som vanligt skulle bli väldigt upprörd över att bli väckt nu när hon väl åter funnit sitt paradis. Hassan kunde aldrig hävda sig mot hennes kärlek till sömnen eller drogerna. Drogerna var egentligen bara för henne ett sätt att ta sig till sömnen. Hassan var bara för henne ett sätt att få drogerna.  Som en insekt Längst ner i hennes näringskedja. Han hade cirka sju kilometer att gå från stället där bilen dött. Detta gjorde honom inget. Problemet var av enkel karaktär och lösningen på det samma om möjligt ännu enklare. En fot framför den andra. Det här kunde han, det här hade han gjort förut. Man skulle till och med kunna säga att han var bra på det. Det var vetskapen om detta som fick Hassan att känna en stor tillfredställelse. Ett problem som gick att lösa. Någonting han gjorde bra. Han behövde inte ens fundera på det innan han släckte lyset på bilen, öppnade dörren, klev ut och började gå. 
Den där dagen hade Florence till slut svarat. Hon lät inte riktigt så irriterad som hon brukade. "Vänta ett ögonblick, måste fixa en grej......fan, det var sänglampan som trillat ner på sängen och fått täcket att börja brinna... vad vill du?"

Jag känner att jag har försummat er lite. Jag har ju sedan tidigare utlovat att ni ska få lära er något genom den här bloggen och än så länge har ni ju bara fått en liten insikt i hur asiater lever och fungerar.
Så jag tänkte berätta om en upptäckt jag idag gjort. Det är en ny maträtt och jag kallar den för "Mr Lees Cheese doodles noodles". Och det är precis så fantastiskt som det låter! Som alla andra stora upptäckter inträffade följande genom ett misstag. Jag kom hem från jobbet hungrig som en varg, eller ett annat djur med stor aptit. Jag fann att det enda jag hade att äta var ett paket nudlar och en påse ostbågar. Jag hade vid den givna tidpunkten inte en tanke på att blanda de två. Men när jag sedan skulle hälla av vattnet från nudlarna hällde jag såklart ut nästan alla nudlar i vasken. Jag funderade en stund över hur jag skulle få rent mina sista nudlar och hur de skulle smaka efteråt.  Efter att inte ha nått något rimligt beslut om detta kom jag att tänka på bågarna. Voila! Ostbågarna ger precis den sälta och krispighet man annars saknar när man äter nudlar. 

Recept:

Ett paket nudlar
50g ostbågar 

Koka upp vatten i en kastrull.

Häll i nudlarna i vattnet och låt dem koka en stund.

Häll ut nästan alla nudlar i vasken.  Blanda sedan återstående nudlar med ostbågar.


Jag tror speciellt att min gode vän Vesslan kommer att uppskatta den här lärdomen.


I övrigt är ni hemskt välkomna att ställa fler frågor till Räven då jag inte har någonting att göra, så ska jag försöka att besvara dem efter bästa förmåga.