Räven

"Anna levde ett gott liv i det lilla kungadömet. Hon var den enda dottern till kungen, och hade det största rummet i slottet. Hon hade en underbarbar trädgård med fruktträd, kaniner och hästar. I morgon skulle Anna fylla tolv år. Det skulle vara en stor fest till hennes ära. Gycklare och dvärgar hade redan kommit långa vägar för att underhålla i hennes ära. Landets bästa kockar hade arbetat med att förbereda maten i flera dagar, och kläder i alla möjliga dyrbara tyger och färger hade låtit sys upp att bäras av de många gästerna.
 Men inte ens det här kunde göra Anna lycklig i denna tid. Hon hade levt innanför den höga skyddande muren som omgav riket enda sedan hon föddes, och hennes tankar var numera nästan uteslutande ockuperade med fantasier om vad som fanns där ute. Tankarna hade hon haft sedan hennes farfar börjat berätta historier för henne om de djupa skogarna i norr och de höga bergen i söder. Om häxor och troll, prinsar och drakar. Men just idag, dagen innan sin födelsedag var tankarna mer påtagliga en nånsin. Hon hade också enda sedan hon var en liten flicka haft mardrömmar om monster och onda platser. De hade till en början varit väldigt sporadiska men idag kunde hon inte längre minnas när hon senast hade haft en god natts sömn. Hon kände på något sätt att drömmarna hade något med sin farfars historier att göra, och hade enda sedan han dött kännt på sig att hon var menad till något annat. Något utanför de skyddande murarna.

Hon bestämde sig för att ge sig av.
Hon visste om ett ställe en bit ifrån slottet, där trädgården möter muren. Det hade alltid varit hennes favoritställe, och hon visste att stenarna i muren där var lösa då hon brukade lyfta ut några av dem för att gömma sina små skatter. Platsen var också skyddad av stora lummiga träd och hon skulle därför inte bli upptäckt. Hon ställde sig på knä och började en efter en att lyfta ut stenarna ur muren tills hon slutligen hade ett hål precis så stort att hon kunde krypa ut på andra sidan. Hon såg sig omkring och skulle just till att krypa igenom hålet då hon kände en hand på sin axel. Hon stelnade till vid tanken på att när hon nu var upptäckt skulle sättas under bevakning och aldrig mer få chansen att se vad som fanns utanför muren. Det var Atlas. Atlas var den äldsta dvärgen i hela riket och hade tjänat både under hennes farfar och dennes far. Men istället för att ta upp Anna på sin axel och bära henne till kungen räckte han fram ett litet knyte. Han förklarade hur hennes farfar, precis innan han dött, gett honom knytet och berättat för honom hur den här dagen skulle komma. Han förklarade också hur hon absolut inte fick öppna knytet om hon inte var absolut vilsen och inte kunde hitta hem. Anna tog emot det lilla knytet och stoppade det i fickan. Atlas sa inget mera utan vände och gick sin väg. Anna som fortfarande var i näst intill chocktillstånd, ställde sig än en gång på knä och kröp igenom hålet.
 
På andra sidan fann hon en liten stig som ledde genom något som såg ut att vara en liten skog. Det hade blivit mörkt och ett lätt kallt regn hade börjat falla. Men det kändes inte alls som i hennes farfars historier. Det var kallt och grått och stigen hon gick på blev hårdare och hårdare. Efter ett tag började hon se stora hus, alla likadana och på båda sidor av stigen. Hon ville vända hem, men kände inte längre igen stigen hon gick på. Instinktivt förtsatte hon gatan fram. Hon fick syn på en dörr som hon på något sätt kände igen, och det var som att en kraft ville att hon skulle öppna den och gå in. Fast än hon inte ville kände hon sig tvingad och öppnade dörren och gick in. En röst därinne frågade var hon hade hållit hus, för att sedan utan att vänta på ett svar, röt åt henne att gå upp på sitt rum. Anna kände igen det vridna ansiktet och stanken av alkohol från mannens andedräkt från sina drömmar.
 Hon lydde mannen och gick trappan upp till ett litet rum. I rummet stod en gammal säng och en stol bredvid den. Där fanns också en bokhylla. I sitt rum på slottet hade Anna haft tusentals böcker, och älskade att läsa om försvunna världar och stora kungar och drottningar. Men i den här bokhyllan fanns inga böcker. Anna var kall, blöt och utmattad. Hon tog av sig sina kläder och lade sig i sängen för att sova.
 
Hon stelnade till när hon hörde stegen i trappan. Hon visste inte riktigt varför, men det var en alltför välbekant känsla, och hon blev som paralyserad. Hon kunde känna hans kalla händer på sin hud, men kunde inte röra sig under tyngden av hans stora kropp. Hon kunde höra hur det gamla trät i sängen knarrade i takt till hans stinkande andhämtning, men hon kunde själv inte få fram ett ljud.
 
Anna låg där ett tag. Stilla, fortfarande kall. Hennes kropp värkte och hon kände sig yr och illamående. Hon förstod inte varför eller hur hon hamnat på detta ställe. Det enda hon visste var att hon var tvungen att ta sig hem. Hon reste sig och tog på sig sina kläder. Gick trappan ner och ut genom dörren. Hon kunde höra hur mannen snarkade i sin soffa på vägen ut.

 Hon gick stigen på vilken hon trodde hon kommit. Hon gick och gick, men visste inte var. Det var fortfarande mörkt och regnet hade ökat i kraft och piskade nu hennes ansikte och kropp. Hon satte sig slutligen utmattad ner under ett träd. Hon stoppade handen i fickan och tog upp det lilla knytet Atlas hade givit henne. Hon öppnade sakta. I knytet låg en handfull vita tabletter och en fickkniv. Hon svalde alla tabletterna, och med kniven öppnade hon sedan sitt kött. Hon sjönk sedan sakta ihop under trädet.
 
Hon visste inte hur länge hon legat där under trädet, men när hon vaknade var det ljust och solen värmde i hennes ansikte. Hon reste sig upp. Hon var varm och torr och hade inte längre ont i sin kropp. Stigen kändes igen mjuk och när hon blickade mot horisonten kunde hon precis skymta den höga muren. Hon skyndade fram på stigarna, hon hoppade över små bäckar och skrev och sjöng högt ut i luften. Hon kröp genom det lilla hålet i muren och började sedan att gå i riktning mot det stora torget där hennes fest skulle hållas. Alla människor var i full fart med olika sysslor. Stora bord flyttades fram och tillbaka, flaggor hissades och gycklade övade sina konster. Det var som att ingen hade märkt att hon varit borta.

Den natten sov Anna som det barn hon var för första gången sedan hon kunde minnas. Hon vaknade med ett leende på läpparna och visste att hon aldrig mer skulle lämna sitt hem innanför murarna."