Räven

http://fearandloathinginvisby.wordpress.com/

Ingen kunde tro att Räven, efter ett år av drickande och kedjerökning,  skulle klara att springa milen mellan Stavern och Larvik. Inte ens Räven själv då han efter en blöt utekväll och efter att ha legat i en taxikö i en timme snörade sina svarta converse, knäppte de två knapparna på kavajen, satte hatten på huvudet och tog fart.

Strax efter Larvikskylten svänge han av till höger ner mot vattnet för att hämta andan och knyta skorna. Han la sig ner mot ett träd, men insåg efter ett misslyckat försök att resa sig, att benen inte skulle kunna bära honom den sista biten. Istället lade han hatten över ansiktet och vaggades till slut till sömns av vågornas dova rytm och havets löften om bättre tider.

I kväll är det premiär för nya Batman här. Kul, gick till biografen och köpte en biljett. Men här har man inga platsbiljetter, undrar hur det funkar.  Men skit i det, det är ju egentligen jävligt ointressant vad jag ska göra ikväll. Dit jag ville komma var att jag hörde om nån 17-årig kille som försöker att bygga sin egen batmandräkt! Det tycker jag är intressant. Han ska tydligen ha lagt ut ca 5000 på den än så länge. Spännande, en dag ska jag också göra det.

Fast jag undrar såklart vilken dräkt jag faktiskt helst skulle vilja ha om jag fick välja. Jag menar, Batman är ju knappast den bästa superhjälten, eller?

Ja, trots en lite dålig uppslutning blev min nätmobbningskamanj, om än lite försenad, lite av en succe. Hoppas nu bara inte "millan", föutom att ha lärt sig läxan att inte gå in på vilka sidor som helst, får ätstörningar och slutar att skriva och berätta om sitt spännande liv.
 

Vinnare i tävlingen den här gången blev "Tessan".

: http://camillaaggeborn.blogg.se/2008/july/e4-bruden-ar-tillbaka.html#comment
 

Men jag måste verkligen tacka Herr Apa för vad vi inom svensk idrott och utrikespolitik brukar kalla för "ett gott medverkande". Det hade inte gått utan dig.

Vi är två stycken på mitt jobb just nu. En arbetsuppgift är att spänna fast last inuti en stor container. Det kan ibland vara väldigt trångt. Min kollega fastnade halvvägs in, så jag fick göra hela jobbet själv. Medan han låg där och begrundade sitt misstag tänkte han på hur allt varit meds han var ung. Ful hade han alltid varit, men för fet för att klara av sitt jobb hade han blivit på senare dar.

Det är sånt här som får mig att inte vilja leva. Tanken på att jag vandrar runt på samma planet som något så här äckligt. Vad är meningen? Hur kunde gud låta något sånt här hända? På något sätt känner jag mig både förolämpad och sårad. Många är frågorna som dyker upp i mitt huvud, och jag börjar mer och mer förstå hur Hitler kände sig. Att samla ihop alla dessa avskyvärda varelser i någon form av läger för att slutligen uttrota varenda en, känns inte långt borta. Kanske skulle jag låta dem utföra någon form av arbete åt mig först, har inte bestämt det ännu...

Idag började jag att fundera på att försöka bli avskedad från mitt tråkiga jobb. Jag satte mig därför på en stol utanför kontoret och spelade monopol på min mobil. Jag fullkomligt ägde på spelplanen. Det var som att själa tomburkar från en hemlös och de andra spelarna hade inget att sätta emot min överträfflighet. Den spelare som höll ut längst mot min dominans var skon, eller "sneaker" som han orättmätligen kallar sig då han likt en småstadsmissbrukare klampar fram över spelplanen och kliver i allt som är dåligt för honom. Efter ett par vändor hade jag ökat svårighetsgraden till "Hard" som är den högsta, men inte ens då kunde deras simpla hjärnor hävda sig mot en rävs list. Efter några timmar tog dock batteriet slut och jag återvände till den verkliga världen bara för att inse att jag inte ens lyckats med en sån till synes enkel uppgift som att få sparken från mitt eget jobb.


För alla er som undrar hur många koppar kaffe en räv kan dricka på en arbetsdag, är svaret 17. Då börjar han att tappa färg och må dåligt.


Jag har också hittat på ett nytt ackord på min mandolin. Jag kallar det för "R minor". Det låter förfärligt, men det är åtminstånde mitt eget.

"Anna levde ett gott liv i det lilla kungadömet. Hon var den enda dottern till kungen, och hade det största rummet i slottet. Hon hade en underbarbar trädgård med fruktträd, kaniner och hästar. I morgon skulle Anna fylla tolv år. Det skulle vara en stor fest till hennes ära. Gycklare och dvärgar hade redan kommit långa vägar för att underhålla i hennes ära. Landets bästa kockar hade arbetat med att förbereda maten i flera dagar, och kläder i alla möjliga dyrbara tyger och färger hade låtit sys upp att bäras av de många gästerna.
 Men inte ens det här kunde göra Anna lycklig i denna tid. Hon hade levt innanför den höga skyddande muren som omgav riket enda sedan hon föddes, och hennes tankar var numera nästan uteslutande ockuperade med fantasier om vad som fanns där ute. Tankarna hade hon haft sedan hennes farfar börjat berätta historier för henne om de djupa skogarna i norr och de höga bergen i söder. Om häxor och troll, prinsar och drakar. Men just idag, dagen innan sin födelsedag var tankarna mer påtagliga en nånsin. Hon hade också enda sedan hon var en liten flicka haft mardrömmar om monster och onda platser. De hade till en början varit väldigt sporadiska men idag kunde hon inte längre minnas när hon senast hade haft en god natts sömn. Hon kände på något sätt att drömmarna hade något med sin farfars historier att göra, och hade enda sedan han dött kännt på sig att hon var menad till något annat. Något utanför de skyddande murarna.

Hon bestämde sig för att ge sig av.
Hon visste om ett ställe en bit ifrån slottet, där trädgården möter muren. Det hade alltid varit hennes favoritställe, och hon visste att stenarna i muren där var lösa då hon brukade lyfta ut några av dem för att gömma sina små skatter. Platsen var också skyddad av stora lummiga träd och hon skulle därför inte bli upptäckt. Hon ställde sig på knä och började en efter en att lyfta ut stenarna ur muren tills hon slutligen hade ett hål precis så stort att hon kunde krypa ut på andra sidan. Hon såg sig omkring och skulle just till att krypa igenom hålet då hon kände en hand på sin axel. Hon stelnade till vid tanken på att när hon nu var upptäckt skulle sättas under bevakning och aldrig mer få chansen att se vad som fanns utanför muren. Det var Atlas. Atlas var den äldsta dvärgen i hela riket och hade tjänat både under hennes farfar och dennes far. Men istället för att ta upp Anna på sin axel och bära henne till kungen räckte han fram ett litet knyte. Han förklarade hur hennes farfar, precis innan han dött, gett honom knytet och berättat för honom hur den här dagen skulle komma. Han förklarade också hur hon absolut inte fick öppna knytet om hon inte var absolut vilsen och inte kunde hitta hem. Anna tog emot det lilla knytet och stoppade det i fickan. Atlas sa inget mera utan vände och gick sin väg. Anna som fortfarande var i näst intill chocktillstånd, ställde sig än en gång på knä och kröp igenom hålet.
 
På andra sidan fann hon en liten stig som ledde genom något som såg ut att vara en liten skog. Det hade blivit mörkt och ett lätt kallt regn hade börjat falla. Men det kändes inte alls som i hennes farfars historier. Det var kallt och grått och stigen hon gick på blev hårdare och hårdare. Efter ett tag började hon se stora hus, alla likadana och på båda sidor av stigen. Hon ville vända hem, men kände inte längre igen stigen hon gick på. Instinktivt förtsatte hon gatan fram. Hon fick syn på en dörr som hon på något sätt kände igen, och det var som att en kraft ville att hon skulle öppna den och gå in. Fast än hon inte ville kände hon sig tvingad och öppnade dörren och gick in. En röst därinne frågade var hon hade hållit hus, för att sedan utan att vänta på ett svar, röt åt henne att gå upp på sitt rum. Anna kände igen det vridna ansiktet och stanken av alkohol från mannens andedräkt från sina drömmar.
 Hon lydde mannen och gick trappan upp till ett litet rum. I rummet stod en gammal säng och en stol bredvid den. Där fanns också en bokhylla. I sitt rum på slottet hade Anna haft tusentals böcker, och älskade att läsa om försvunna världar och stora kungar och drottningar. Men i den här bokhyllan fanns inga böcker. Anna var kall, blöt och utmattad. Hon tog av sig sina kläder och lade sig i sängen för att sova.
 
Hon stelnade till när hon hörde stegen i trappan. Hon visste inte riktigt varför, men det var en alltför välbekant känsla, och hon blev som paralyserad. Hon kunde känna hans kalla händer på sin hud, men kunde inte röra sig under tyngden av hans stora kropp. Hon kunde höra hur det gamla trät i sängen knarrade i takt till hans stinkande andhämtning, men hon kunde själv inte få fram ett ljud.
 
Anna låg där ett tag. Stilla, fortfarande kall. Hennes kropp värkte och hon kände sig yr och illamående. Hon förstod inte varför eller hur hon hamnat på detta ställe. Det enda hon visste var att hon var tvungen att ta sig hem. Hon reste sig och tog på sig sina kläder. Gick trappan ner och ut genom dörren. Hon kunde höra hur mannen snarkade i sin soffa på vägen ut.

 Hon gick stigen på vilken hon trodde hon kommit. Hon gick och gick, men visste inte var. Det var fortfarande mörkt och regnet hade ökat i kraft och piskade nu hennes ansikte och kropp. Hon satte sig slutligen utmattad ner under ett träd. Hon stoppade handen i fickan och tog upp det lilla knytet Atlas hade givit henne. Hon öppnade sakta. I knytet låg en handfull vita tabletter och en fickkniv. Hon svalde alla tabletterna, och med kniven öppnade hon sedan sitt kött. Hon sjönk sedan sakta ihop under trädet.
 
Hon visste inte hur länge hon legat där under trädet, men när hon vaknade var det ljust och solen värmde i hennes ansikte. Hon reste sig upp. Hon var varm och torr och hade inte längre ont i sin kropp. Stigen kändes igen mjuk och när hon blickade mot horisonten kunde hon precis skymta den höga muren. Hon skyndade fram på stigarna, hon hoppade över små bäckar och skrev och sjöng högt ut i luften. Hon kröp genom det lilla hålet i muren och började sedan att gå i riktning mot det stora torget där hennes fest skulle hållas. Alla människor var i full fart med olika sysslor. Stora bord flyttades fram och tillbaka, flaggor hissades och gycklade övade sina konster. Det var som att ingen hade märkt att hon varit borta.

Den natten sov Anna som det barn hon var för första gången sedan hon kunde minnas. Hon vaknade med ett leende på läpparna och visste att hon aldrig mer skulle lämna sitt hem innanför murarna."

I dörren på väg in på puben möttes jag av en dvärg. Jag satte mig vid ett bord och hade svårt att inte stirra på den kraftigt överviktiga kvinnans lazy eye. Samtigt hörde jag hur den utvecklingsstörda kvinnan i baren beställde in två tequila. Jag fixerade blicken vid en punkt på bordet och försökte minnas hur många öl jag druckit. Tre, det här var på riktigt.

Veckans djur måste såklart bli fingerdjuret för att det förmodligen är det äckligaste djuret jag har sett om man inte räknar människan som djur. Det största kända fingerdjuret vägde över 300 kg och mätte hela 3,67 m. Fingerdjuret lever i norra europas slumkvarter och dess huvudsakliga föda är små barn, men den har även setts äta fullvuxna dvärgar. Den jagar nattetid.

Jag var trött hungrig och smutsig och alla mina kläder var orena. Jag beslutade mig för att tvätta börja med att tvätta mina kläder. Saken är den att det tydligen bara finns varmvatten till en sak. Man kan t ex inte diska och duscha samtidigt. För att kunna äta måste jag först diska. Så nu sitter jag hungrig och smutsig och stirrar på mina rena kläder.

Det här är helt fantastiskt! En av de inneboende här skapade igår en helt ny uppfinning. Jag tror att jag tidigare nämnt att allt här är väldigt äckligt, och nu har vi mer eller mindre blivit invaderade av små äckliga bananflugor. Det är inte det som är fantastiskt. Fantastiskt är hur den här killen, istället för att kanske gå ut med soporna och städa, tejpar fast en avsågad petflaska på en dammsugare, lägger i ett bananskal och placerar den här saken under diskbänken. Då och då går han sen och sätter på dammsugaren. Hans plan är att den här manicken ska lösa flugproblemet. Först tänkte jag att han kanske inte visste varför bananflugorna kommer, men han förklarade sen hur han skulle gillra fällan med bananskalet för att locka dit dem. Jag vet inte vad jag mer kan säga...